Liljenberga

I vårt fantastiska land Sverige kan man om man bor på rätt sida landet lägga i hummertinor på höstkanten. Första måndagen efter den 20:e september klockan 07:00 går startskottet. I år blev det den 27:e september. Jag var på konferensresa till Skottland och kom hem på natten den 26:e så jag orkade inte upp i ottan utan la i mina två tinor senare på eftermiddagen. Havet såg då ut som om det hade fått vattkoppor. Jag kryssade ut mellan bojarna, gned in tinorna med rutten makrill som saltad legat och jäst under huset i ett höganäskrus. Sedan stoppade jag fisken i agnbehållarna och slängde i tinorna. Jag var ute och kontrollerade dem 2 gånger utan fångst, bara några småkrabbor, erimitkräftor och en och annan sjöstjärna stod på fångstlistan. Att plocka upp en hummertina är som att skrapa en trisslott, man tror på vinst ända tills man skrapar sista rutan och man blir lika besviken när man inte får något. Men besvikelsen går över fortare men hummertinan för man vet ju att det snart är dags igen. Fredagen den 1:a oktober hade brytpinnen i båtmotorn gått av. Den måste vara hel annars driver inte propellern. Jag fick således ro ut i blåsten. När jag kommit ut en bit såg jag bara en gul boj med mitt efternamn på och när jag drog upp den tinan var den helt tom. Jag tittade mig omkring i hopp om att hitta även den andra tinan. Det var väldigt strömt och jag tog några årtag mot strömmen och såg en gul boj cirka en halv meter under vattenytan lite längre fram. Med min hemmagjorda båtshake lyckades jag få tag i den och drog upp tinan. Jag trodde inte mina ögon, där var den ju. Hummern, min första hummer som jag fiskat upp aldeles själv.



Jag kände mig euforisk men vågade ändå inte ta ut segern i förskott. Det finns några regler man måste förhålla sig till. Bland annat måste hummern vara tillräckligt stor. Den ska vara 8 cm från bakre delen av ögonhålan till bakre delen av huvudskölden. Jag hade tillverkat ett mått som var just 8 cm, plockade ut hummern som inte alls var lika glad som jag själv och kollade om den höll måttet. Det gjorde den! Nu vara det bar att hiva i tinorna och ro iland. Väl uppe vid huset kom grannen ut och grattulerade mig till fångsten. Han plockade upp hummern ur spannen och vände på den, "Det var en hanne ja."



Där blev jag ordentligt nervös för en tusendel, det hade jag ju glömt kolla. Det andra kriteriet för att man ska få ta upp hummer är att de inte är romhonor. Tänk vad surt det hade varit om jag vid detta tillfälle hade fått gå och släppa i den igen. Så var lyckligtvis inte fallet utan jag kunde glad i hågen gå in och tillaga läckerbiten.



Jag hade slagit vad med min gode vän Teo att den som fick upp den första hummern skulle få bjuda den andre på hummermiddag. Jag frös in hummern och inväntade söndagen. Lina och jag dukade upp en ganska smaskig söndagsmiddag med Hummer, västerbottenpaj, rödbetor med päron, fetaost och pinjenötter, lite ost och oliver mm. Visst blev det ganska smaskigt! Framförallt hade vi väldigt trevligt med våra underbara vänner.


Antagligen kände sig hummern lite kluven till våran lycka.